Femte söndagen i fastan (Judica)

Påskkretsen, fastetiden

Malmin kirkon alttari

Liturgisk färg: violett eller blå

Två altarljus

Lidandets söndag

Benämningen Judica (Skaffa mig rätt) kommer från dagens antifon (Ps. 43:1).

Med denna söndag inleds den s.k. djupa fastan, som sträcker sig till slutet av stilla veckan. Därför har dagen kallats Dominica passionis (Lidandets söndag). Jesu samtida förstod inte hans väsen och uppgift, men ”stenen som husbyggarna ratade” skulle bli den sten på vilken Gud har byggt sin kyrka. Jesus är förmedlaren av ett nytt förbund. Han dog för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli ett.

Bibeltexterna

Psaltarpsalm

Antifon:

Skaffa mig rätt, o Gud,
ta dig an min sak!

Ps. 43:1

Psalm:

Du är min Gud, min tillflykt.
Varför har du stött bort mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,
och tacka dig till lyrans klang,
Gud, min Gud.
Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.

Ps. 43:2–5

Antifonen upprepas

Psalmstrof

Herre, rädda mig från mina fiender,
jag flyr till dig.

Ps. 143:9

1 Mos. 22:1–13

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

Hebr. 9:11–15

Kristus har trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden.
Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet.

Joh. 11:47–53

Översteprästerna och fariseerna kallade samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.

Dagens bön

1

Barmhärtige Gud,
du som lät din Son Jesus Kristus
lida och dö för vår skull.
Hjälp oss att minnas hans lidande
när vi är utan kraft
och när vi håller på att förlora vår tro på
livet.
Ge oss din Ande,
så att vi bevarar vår tro.
Hör oss för Jesu Kristi skull.

2

Gud, vår himmelske Far.
Liksom lärjungarna har vi svårt att förstå
varför Jesus måste lida och dö.
Hjälp oss att förstå
att det skedde för våra synders skull
och att vi nu har en öppen väg
till gemenskapen med dig.
Hör oss för Jesu skull.

3

Gud, vår Far i himlen.
Hjälp oss att förstå
hur det som är svårt eller gör oss ledsna
kan föra med sig något som är gott.
Din Son dog på korset för att hela världen
skulle räddas.
Tack för att du gav honom mod
att göra det.
Gör också oss modiga
så att vi tillsammans arbetar för att ditt rike
skall komma.
I vår Frälsares Jesu Kristi namn.